elltothemall

"Man måste ända ner på botten för att ta sig upp", Var Per "Pappa" Petterssons eviga svar på varför han inte sökte hjälp att komma från livet på gatan.

Ur minnesalbumet av min pappa:

Sida1:
Tillägnat minnen
av
Per Pettersson

f. 23 maj 1956
d. 31 mars 2005

vid
begravningen
i
S:t Ilians kapell
måndagen den 2 maj 2005

Sida2:
CERMONIEL

Inledningsmusik: Tears in heaven
CD
av: Eric clapton

Psalm 248: Tryggare kan ingen vara

Begravningsakt

Psalm 249: Blott en dag

Avslutningsmusik: Metallica

Officiant: Torval Bergwall

Organist: Per-Anders Berg

Sista hälsningar av nära och kära:

Sov gott lilla Pappa.
Matilda, Elin, Malin

En sista hälsning
Mamma och Pappa
Hans
Mormor

Sov i frid.
Kerstin
Paolina och Leif
Rosanna och Heikki

Låt blommorna viska ett sista farväl
Pernilla och svenne
Barnen

Sov i frid.
Carina
Britt
Michael och Virve
Annica och Leif
Carola, Caroline
_________________________________________________________________________

Ur VLT Tidningen Torsdag 24 November 2005:

En bild på min Pappa fanns på första sidan och under det en text:

För åtta år sen var Per Pettersson en stadgad småbarnsförälder: I våras hittades han död i ett förråd i city. Per Pettersson var en av de hemlösa missbrukare som lever sitt liv på Västerås gator: Han blev bara 48 år.
_________________________________________________________________________

Rubrik i tidningen: På åtta år förlorade Per allt.

"Man måste ända ner på botten för att ta sig upp", Var Per Petterssons eviga svar på varför han inte sökte hjälp att komma från livet på gatan. till slut nådde han en botten. Men den va omöjlig att ta sig upp ifrån. han dog i ett förråd på timmermansgatan. Ensam och inlåst i ett litet mörkt rum tog livet slut för honom.

I västerås lever 40-50 personer mer eller mindre på gatan. De sover där de kan finna ett krypin med värme. Ett soprum, en offentlig toalett, ett parkeringshus, en källarskrubb. de är nästan alltid missbrukare, som har förlorat allt. de orkar inte leva upp till de krav som samhället ställer för att erbjuda en säng om natten. Det senaste året har 10-15 åren av Västerås tunga missbrukare avlidit. en av dem var Per Pettersson.

För åtta år sedan levde han ett vanligt Svensson-Liv på Gryta, han var plåtslagare och Pappa till tre små flickor.
Bilderna från småbarnstiden finns samlade i en stor kartong hos den familj han lämnat efter sig. Han finns inte så ofta med på bilderna, det var han som brukade hålla i kameran. Men här och där i lådan fattas det kort och den del av bilderna har hål. Barnen har tagit hand om, klippt ut och gömt undan bilderna på en saknad Pappa.
De minns en pappa som spelade Bingolotto på lördagskvällarna. En glad pappa som hoppade i sängarna med barnen när mamma inte såg. En pappa som ibland spelade munspel. Som åkte på semester med familjen.
Småbarnspappan Per brukade säga att han aldrig mer skulle hålla på med droger. I tonårens gäng, som drog till Folkets Park på helgerna, hade man testat hasch och amfetamin, en del blev fast redan då. Några ur det gamla gänget lever idag sina liv på gatan, andra har gått under.

Aldrig, sa Per. Det är svårt att hitta ett svar på varför han ändå hamnade där.
Till en början verkade han klara sig bra efter separationen från de två yngsta flickornas mamma. Flickorna bodde hos onom varannan helg. Men han började umgås med de gamla kompisarna, och när företaget som han jobbade på lades ner gick allt över styr.
Att något allvarligt höll på att hända gick upp för familjen när Per en natt ringde till sin mamma. Han hade en av döttrarna hos sig men låg med täcket över huvudet och var rädd. Har var drogad och hade hallucinationer, attackerad av osynliga faror. Efter det kunde han inte längre han hand om barnen.
Han slutade betala hyran och det var intensiv trafik till lägenheten av andra missbrukare. Till slut blev han vräkt.

Det var på våren 1999. Det blev Per Petterssons sista egna lägenhet.
"Jag bor under buske 32 nere i hamnen", kunde han svara om någon frågade. Det var i princip sant. Han sov ute, i tält, i bilar, i portgångar och tomma industrilokaler. Ibland sov han på Ria eller komunens övernattningshem.
"Jag klarar mig alltid, det finns de som har det värre", brukade han säga.
Ett tag hade han ett rum på Malmahemmet. När Per var där var han nykter och han kunde träffa barnen. Men suget efter drogerna blev för starkt, och det gick allt längre mellan träffarna med familjen och flickorna.

Han skämmdes över sig själv, tror de anhöriga. Han vände sig bort när han mötte människor ur sitt förflutna på stan. Och han kände skuld över att han övergivit barnen. Till slut klarade han inte av att träffa dom alls.
"Som jag ser ut går det inte".
"Så många gånger satt han här och grät. Han ville bli drogfri. Vi pratade om det många gånger. Men så fort han kom utanför dörren var det drogerna som gällde", berättar hans mamma.
Han ansåg att han skulle reda ut situationen själv. "Jag har själv ställt det och då ska jag klara det"

Per Pettersson använde olika droger, han rökte hasch, tog amfetamin och olika lugnande tabletter han kom över. För att få pengar skalade han kabel - man stjäl kabel, skalar bort höljet och säljer metallen till skrothandlare. Det var kvällar han anlände till Ria var han ofta stelfrusen efter att ha skalat kablar utomhus i vinterkyla. Han hade värkande händer, fulla av sprickor.
Han berättade förundrad om den gång han blev ertappad av en maskinförare vars kabel han just lagt beslag på. Han blev inte utskälld, utan fick en 100-lapp och en uppmaning att gå och äta något.
Livet som uteliggare och narkoman blev allt mer slitsamt. Han var tärd, fick en gulaktig färg i ansiktet och drabbades av blödande magsår. Han förändrades, säger vännerna från gatan, någon att han kanske hade gett upp.
Sista bilden av Per togs påförmodligen av VLT:S fotograf för knappt ett år sedan. Det var på Pandoras konsert till stöd för hemlösa. I intervjun säger Per att han inte själv lp,,er att behöva de pengar som samlas in. " Jag klarar mig alltid, men de som tappat luften hoppas jag får nytta av dem"

Pers barn fick syn på honom i tidningen, de hade inte träffat honom på över två år och de tyckte att han såg mager och gammal ut, långt ifrån den glada pappa de minndes. Efter det blev det tyst igen. De hörde inget från honom fram till beskedet om hans död kom.
Den 31 mars, torsdagen efter påsk, hittar man Per. Han ligger död i ett förråd i ett hyreshus på Timmermansgatan. Förmodligen hade han gått in där för att sova. Det är en liten skrubb som hör till den resturang i huset, den är fylld med diverse bråte och det är sällan någon kommer dit. Men brytskador på förrådsdörrarna talar på förrådsdörrarna talar för att uteliggare känner till platsen.

När Per upptäcks har han legat död i veckor i skrubben. Han har troligen försökt ta sig därifrån, men dörrvredet på insidan har lossnat och han lyckas inte öppna dörren.
Det går inte heller att tända lyset. På golvet under honom och runt omkring ligger hans få ägodelar utspridda, som om han letat efter något att använda för att öppna dörren. Bland grejerna finns hans munspel.
"Ingen borde dö som Per, det är en gåta att det ska finnasbostadslösa år 2005", säger en vän ur det förflutna som förgäves försökt få Per att söka hjälp och som sett hur snabbt det gick utför för honom.
"Det är drogerna som styr, det är ingen som vill förlora barn och anhöriga frivilligt. Kanske lever vi på gränsen allihopp, man vet inte"

Per Pettersson begravdes den 2 maj på Hovedstalunds kyrkogård, bara några veckor innan han skulle ha fyllt 49 år. Hans tre flickor är 13,15 och 18 år gamla.
__________________________________________________________________________

Som jag alltid sagt, jag klarar míg alltid. Det gör jag men i vissa lägen måste man inse och acceptera att hjälp från nära&kära kan vara den enda utvägen. Man må skämmas, man må lida men som sagt: ibland kan det vara enda utvägen!

Håll hårt om dina nära och kära, håll dom som om det vore era sista dagar tillsammans! 
/ Elin "Pappas flicka" Marlene N - Pettersson!